Har gjort allt jag kan idag för att hålla det ifrån mig.
Sett till att vara så upptagen att tankarna på dig, mamma, inte skulle "komma åt mig".
Men ibland är det bara helt omöjligt!!
Du är så enormt saknad att du aldrig kunde ana!
Ibland känns allt så meningslöst utan dig, även om det så klart inte är det.
Noah har kunnat säga mommo länge nu. Han går till ditt foto, pekar på dig och säger det...
Då brister nästan mitt hjärta eftersom det är allt han kommer minnas av dig.
De få gånger som han hann träffa dig, kommer han inte att minnas.
Men jag minns. Jag minns hur han låg på din arm, på ditt bröst.
Liten och bräcklig som en fågelunge.
Men nästan lika bräcklig var du.
Du tyckte att han var tung den lilla räkan ♥ och du orkade bara hålla honom där en liten stund.
Är glad, på något konstigt sätt, att han fick vara med under dina sista timmar i alla fall.
Det blev någon slags början på slutet. En slags tröst & trygghet för mig när han låg där nedanför din säng och sov, så lugnt som det lilla barn han var.
Idag känns allt så overkligt och jag kan knappt förstå att du varit borta i över 1 år...
På kyrkogården blommar rosorna så fint.
Den röda som jag planterade förra året har också blommor nu.
Idag fick du en vit rosbuske som doftade jättegott..
Jag saknar dig så!! ♥
