Hon som är mycket verbal och kan berätta vad som är fel var så inne i sina smärtor att det var det enda vi fick ur henne.
Hon skrek, ville inte bli buren, ville inte ligga ner och magen var spänd som en planka.
När skrikandet pågått i ca 20 minuter, och vi hade tempat henne, blivit varse att hon inte hade feber och vi försökt lista ut var det gjorde ont och varför.
Kom vi fram till att det skulle kunna vara magen och förstoppning så vi brottade ner henne och gav henne ett halvt klyx (lavemang).
Hon blev lite lugnare av det och grät något mindre medan hon pruttade ut mycket mindre och lösare än hon skulle gjort om hon faktiskt varit förstoppad.. hmm.. vad kan det då vara?
Efter att ha bytt på henne och gett henne en alvedonsupp så var hon så pass lugn att hon nöjde sig med att sitta vid datorn med sin älskade Mamma Mu och titta på olika sångvideor.. och då och då snyfta -Aaaj.
När vi var säkra på att alvedonet gett verkan så bäddade jag ner mig med henne för att försöka sova lite.
Då fick jag äntligen svar på vart det gjorde ont. -Ont i örat mamma, sa hon då, när jag frågade.
Sen gav hon mig en av sina -mmmmmooooa smällpussar mitt på munnen och sa -älskar mamma!
Vi somnade rätt fort sen och sov till strax innan kl. 7. Då, när hon vaknade hade hon fortfarande ont i örat.
Så det blev en morgontur till doktorn som konstaterade att hennes vänstra trumhinna hade spruckit :(
Aaaaaj, det gör ont, stackars lilla flicka!!
Nu skriks det här hemma igen...av andra orsaker, nämligen då vi försöker få ner antibiotikan i hennes mage!
Kanske är Noomi den första 1 1/2 åringen som fått testa lavemang som botemedel mot öroninflammation och sprucken trumhinna...??
