När man har kul så tycks den springa iväg... medan då man bara vill få avslut på något, så segar den sig fram.
Mammas död är en i tid svårmätbar händelse, i tid.
På fredag har det gått 1 år och 3 månader sen hon dog..
På ett sätt känns det som om det var för superlänge sedan, och på ett annat som om det var alldeles nyss..
Att sitta här, tar en himlas massa tid, kvällar som denna då jag laddar upp ett flertal foton, samtidigt som Eric spelar... Två timmar förslår inte långt.
Uppdaterade nu ikväll, med bilder från vår weekendresa månadsskiftet augusti-sept. http://femunderbarabarn.blogg.se/2013/september/soderkoping-nykoping-31a-aug-1a-sept.html
Imorrn ska jag försöka hinna med bilderna från sommarens sista bad i söndags, med en hoper fina barn.
Idag tog jag mig också tid (eftersom Jörgen var ledig) till att åka hem och umgås lite med Ann, som tagit ledigt för att närvara vid en brandskyddsbesiktning hemma hos sig.
Jag fick lunch, fina födelsedagspresenter och ett mycket trevligt umgänge. ♥ Fina, fina vän!
På vägen hem däremot, fick jag ett tråkigt besked. Något som gjorde mig uppgiven och får mig att tänka på och ifrågasätta mitt liv, som det ser ut idag.
Det kommer liksom slag på slag, som inte ger mig tid till att återhämta mig och jag känner mig allvarligt talat rätt psykiskt slutkörd.
Ni som brukar hänga här och läsa tror väl snart att jag är ett fall för slutenvården med alla mina dippar.
Men saken är den, att det är tufft många gånger.
Att jag ser lösningen men inte förmår ta tag i allt samtidigt.
Därav de återkommande dalarna. Inte lätt att ta sig framåt, all happy, när något i ens liv är knas.
But I'm trying to sort things out. Little by little..
This little person, among others, make me smile in tears..
För att låta tårarna ge rum för ännu mer skratt så behövs tid!! Hoppas bara, att det tickar på!!
