Mötte mannen vars fru (hej Jenny:)) precis börjat jobba idag, vid brevlådan.
Med sig hade han deras två överjordiskt vackra döttrar. Vet inte om han skulle eller hade... hämtat posten alltså!
Han såg så där härligt avslappnad ut, med ett stort leende på läpparna, som man har, så där i början av sin föräldrarledighet.
Posten var av ringa intresse kan jag tänka.
Själva målet med promenaden dit, var antagligen...just promenaden.
Han berättade att frun hans, jobbade första dagen idag, på ca 1,5 år varpå jag svarade (innan jag tänkt färdigt)
-Va skönt!!
Han tittade lite undrande på mig och jag la snabbt till.. ...-för dig!
Att få vara hemma alltså!! Situationen var räddad.
Och jag fortsatte backen upp i mitt alldeles egna föräldraledighetsäventyr - möta skolpojke vid bussen :)
På vägen dit och hem fundrade jag på om jag kanske var färdig med mitt hemma-mammaliv och om det var så att jag nu omedvetet börjat längta tillbaka till jobbet... Nej, det hade jag egentligen inte, funderade jag vidare.
Solen som skiner så vackert idag, Noah som sovit middag längre än 10 minuter och Noomi och jag som precis innan promenaden lunchat ute i solen medan lillebror sovit i vagnen bredvid.
Nej, jag har det oförskämt bra egentligen :)
Även om jag så klart kan sakna vuxensamvaron på jobbet.
Vinlotteriet, after work och shoppingen på lunchen.....och....
Nej, visst ja, jag har ju inget sånt jobb.
På mitt jobb existerar inga raster och vuxensamvaron är nästintill obefintlig då jag jobbar med vuxna barn.
AW är för mig initialerna på min förra chef och har inget med ölande, snacks och roliga drinkar att göra.
Shoppa kan jag dock roa mig med..om det är blommor eller te som står på vill-ha-listan.
Men det är inte lika roligt att både vara den som betalar och tar betalt.
Det känns inte riktigt, riktigt då.
Och ger inte heller någon direkt fyndkänsla som gör att man förköper sig och tvingas gömma kvitton och dra av ett par nollor när man sen kommer hem med sina inköp.
Nej, det är mer som att ha fått någon fin teckning av sina barn.
Man blir glad men så fort man lagt den åt sidan så känns det som om man alltid haft den.
Även om man då och då när man får syn på den, skiner upp inombords av lycka...
Lycka som bara ens barn kan framkalla!
Lyckan man omges av då man lös och ledig går och drar benen efter sig på skattebetalarnas bekostnad ;) - du ljuva föräldrarledighetslag som tillåter oss föräldrar att njuta av våra barns första tid i livet.
Jo, men jag trivs på jobbet.. det gör jag!
Och allra mest trivs jag att gå till jobbet när den andra föräldern är hemma med barnen!!
Precis som min kära granne, nu ska göra i åtminstone 4 månader.
Jag har gjort det vid några kortare perioder på ett par dagar under åren som mamma, typ 21 år.
Och det var de bästa jobbdagarna i mitt liv.
De var de dagar man faktiskt kunde hänga kvar en stund extra på jobbet och slutföra något som ej hunnits med under dagen.
Man kunde ta sig en fika i lugn o ro istället för att skynda till dagis.
Man slapp göra riskbedömningar och komplicerade kalkyler gällande resvägar, minutrar och sekunder.
Man slapp att glänta på dörren till sitt mentala kylskåp och försöka komponera en middag med de ingredienser som fastnat i ens minne och kunde skönjas där.
Man kunde, iaf bitvis, lämna ifrån sig en del av alla hemmasysslor som i vanliga fall sitter som en post-it lapp på insidan av pannbenet under arbetsdagens sista timmar.
Man kunde njuta av att sköta sitt jobb och sköta det bra precis som man vid föräldrarledigheten kan njuta av att vara mamma/pappa och göra det bra!!
Kontentan av detta är att i alla alla hem som bebos av små barn, borde det finnas någon som har som arbete att vara lyxhustru/man.
Så att den som jobbar får njuta av det, utan en massa stress och jäkt.
Lyxigt är det för båda.
Ingen tvingas att släpa runt på det mentala kylskåpet och istället kan båda njuta av sommarens kanske sista luncher i solen, på varsitt håll och med olika sällskap.
Så löser sig midda'n med ska ni se.
Konsten är, bara, att bortse med att gräset behövde klippas... för en si så där 14 dagar sen.
Tur att man är sin egen chef!! (Eller iaf tror sig vara..ty därom tvistar de lärde;))
Dopklänningen som alla mina barn, syskon och en hel drös syskonbarn är döpta i.Även en av mina fina kusiner och hans son har döpts i denna klänning som vår moster Birgit sytt åt vår storebror Tomas.
Trist
