...men likt förbannat har man ibland lust att gå i försvar ändå :)
Men vad folk tror och hur verkligheten ser ut är inte alltid samma sak. Ganska sällan faktiskt.
Jag har en stor familj och ett stort trevligt umgänge.
Jag är väldigt ofta ensam med barnen i den mening att jag gör det mesta vad det gäller dem. Jag sköter om hus och hem så som tvätt, disk, matlagning, trädgårdskötsel mm.
Jag har som de flesta vet, fem barn varav tre är tonåringar som fortfarande går i skolan, en kille som snart blir fem år och en liten 10 månaders tjej.
Sammantaget innebär det att jag har en massa åtaganden vad det gäller dem, så som utvecklingssamtal, läxhjälp, stöd och stöttning.
Utan att gå in på detaljer så går två av dem på regelbundna läkarbesök och provtagningar utöver de vanliga läkar/ bvc-besöken.
Dessa besök tar både tid och ork eftersom vi förflyttar oss mestadels kommunalt.
Vidare försöker jag vara en närvarande förälder som tar sig tid för vart och ett av barnen och vill inte hamna i en relation där man endast pratar i 3 minuter om hur dagen varit.
Jag vill tillbringa tid med dem & göra saker som är intressanta för dem och det innbär en stor variation på aktiviteter då de är fem stycken och i spridda åldrar och av olika kön.
Sen fungerar ju relationer så att du som förälder inte kan välja att nu har JAG tid och vill prata.
Snacket kommer när de har lust. Så det gäller att vara närvarande under de flesta av dygnets timmar om det där genuina samtalet mellan dig och din tonåring ska kunna äga rum. Samma gäller även de yngre, om än inte i samma grad ännu.
Därför ar det viktigt för mig att under den tid barnen är i skolan, på förskola eller sovandes middag att jag hinner undan så många "måsten" som möjligt så jag har kvällen något så när fri och flexibel.
Sen har jag så klart en hel del annat jag som Anna vill göra, scrapbooka, läsa psykologi, läsa böcker, stryka och ha ordning på kläder, sortera och ordna i källare mm.
Självklart vill jag också umgås med övrig familj och vänner.
Men jag prioriterar i första hand barn och hem.
En vanlig dag går jag upp vid 5 och i säng när jag hinner. Runt 23-24 går jag vanligtvis och lägger mig.
Och då kan jag ärligt säga att jag inte sitter ner många stunder under dagen och trots det så hinner jag bara en bråkdel av vad jag skulle vilja hinna.
Samtidigt ser jag det som, så här ser mitt liv ut NU och det ändras allteftersom.
Just NU prioriterar jag så här och hinner kanske inte umgås på samma sätt som många andra.
Men NU har jag inte vare sig tid, eller handen på hjärtat lust, att umgås och fika flera timmar om dagen, varje dag.
Detta är ett känsligt ämne, för säger jag det till alla som vill fika och umgås så tar många det personligt och tycker jag är en jävla snobb som väljer och vrakar i mtt umgänge.
Det är vad folk tror, men så ser definitivt inte verkligheten ut!!
De jag f.n umgås allra mest med är min lillesyster, mina föräldrar och min svägerska.
Detta pga att vi alla är hemma dagtid och vi hjälps åt med det mesta. Är någon och handlar, ja då handlar den till de andra med om något fattas. Behöver någon barnvakt eller avlastning, jag då löser vi det. Någon som vill ha middag och inte orkar laga, ja då finns det alltid en middag hos någon annan. Slut på mjölk? Ja, det är klart du får låna osv,osv
Detta "umgänge" är om inte dagligt så iaf flera gånger i veckan.
Men det är i regel ett kortvarigt umgänge på runt en halvtimme-timme och många gånger kortare än så.
Sen vill vi ibland umgås också längre stunder med varandra. Precis som jag vill med alla mina vänner, då tid och lust finnes från båda håll.
Jag är inte en person som vill ha alla veckans dagar uppbokade på måndag morgon. Tvärtom.
Jag har allra helst en vecka i almenackan som är tom och det ges utrymme till spontana och lustfyllda möten och aktiviteter.
Sen förstår jag så klart att alla andra inte fungerar på samma sätt och det är inget fel med det, utan tvärtom är det kul att inte alla är på samma sätt. Variation berikar på alla plan.
Problem uppstår endast då man inte kan acceptera varandras olikheter eller är när man inte är i samma fas i livet. När den ena vill umgås mer än den andra och känner sig bortvald.
Jag har börjat förstå att jag inte har samma behov av dagligt umgänge som många andra och att det sårar dem. Det vill jag så klart inte. Så här är min ursäkt till er, förlåt!
Igår hade jag kontakt med inte mindre än tre personer som vill umgås och som kanske någonstans trott att jag undvikit dem. Det hade jag inte, men då många andra spontant knackat på och kommit på besök under veckan har tid inte riktigt funnits till att umgås med alla.
Min "umgängeskvot" för veckan, dvs vad jag känner att jag hinner och orkar har varit full.
Sen vet jag att jag, sen framför allt Noomi föddes och Jörgen började bo borta allt oftare, blivit dålig på att ringa och hålla kontakt.
Min tid räcker inte till!
Då jag heller inte vill sitta i telefon hela tiden då jag och barnen pysslar med allt vad vi nu hittar på.
Det jag tycker är tråkigt är om jag oavsiktligt sårar människor och när dem inte kan respektera den jag är.
Nu är ju de allra flesta förstående och anser precis som jag att vill man att det ska fungera och om man har en vilja att umgås, oavsett hur stor och hur ofta/sällan så löser det sig.
Tråkigt att behöva bryta med varandra bara för att man är olika och har olika önskan om hur umgänget ska se ut. Det har bara hänt mig en gång och det var för att vi två var alldeles för olika och inte hade något gemensamt över huvudtaget.
Jag har, precis som de flesta andra, vänner som jag saknar och skulle vilja träffa oftare men just nu finns inte det utrymmet i vare sig deras eller mitt liv. Tråkigt!!
Men de gånger vi ses så är det jättemysigt och vi kan utan problem "ta vid" där vi var sist vi sågs.
Dessa tillfället är dyrbara och vi umgås gärna i flera timmar då det är långt mellan gångerna.
Så alla ni som undrar...
Jo, jag gillar er och nej, jag har inget emot er annat än tidsbrist och fullt upp. Vi ses snart igen!
