... är inte alltid samma sak.
Vad lätt vi människor har för att döma andra (mig själv inräknad).
Särskilt lätt är det kanske, att ha åsikter om hur andra människor uppfostrar sina barn ;)
Många är de gånger, då man tittat snett på någon vars barn löper amok i en butik.
Tänkt att så skulle jag aldrig göra, när barnet efter att ha skrikit färdigt får leksaken, godiset eller vad det än månne vara denne skrikit efter.
Man nästan ryser av obehag och tackar sin lyckliga stjärna att ens egna barn inte beter sig på detta sätt!
Men vad man kanske borde tänka på är att man som utomstående åskådare inte vet vad som föranlett föräldern att agera som den gjorde.
Jag funderade en hel del på det under mammas sista tid i livet.
Då jag kände att jag inte var lika närvarande i barnens liv som vanligt.
Och då menar jag själsligt. Kroppsligt var jag där.
Inte så att mina barn skrek sig till saker i affärer (tack o lov gör de inte så) men jag var betydligt mer tillåtande. Kanske pga att jag inte riktigt orkade lägga krut på det just då
Idag är jag mer förstående och dömer inte rakt av.
Även om de faktiskt finns de föräldrar som borde gå en kurs i att sätta rimliga gränser utan att bossa eller kränka sina barn.
Igår då vi var och handlade med barnen så slog det mig, att vad andra ser och vad jag ser, är kanske inte alltid samma sak...
Noomi & Benjamin som inte hade fått köpa godis på vare sig fredagen eller lördagen fick istället igår plocka ihop lite lösviktsgodis.
De valde att lägga godiset i en sån där burk med lock man hittar på stormarknader.
Noomi fick lov att bära burken, men då hon for omkring lite hit och dit med den,
under tiden vi köade till kassan så bestämde vi oss för att hon skulle ställa den i kundvagnen istället.
Men se det ville hon inte... och hann inte heller, för där och då tappade hon burken i golvet.
Självklart så gick locket upp, och godis rann ut på golvet... Inte allt dock.
Det godis som låg på golvet fick ju så klart stanna kvar där, till både Benjamins och Noomis besvikelse.
Precis innan det hände så hade Jörgen och jag bestämt att jag skulle ta de trötta barnen och gå och sätta mig i bilen med dem och titta på film medan Jörgen betalade.
Så gjorde jag också, men Noomi som fått skiljas från en tredjedel av sitt godis redan,
ville inte lämna resterande godis med pappa, utan ville promt ha med det när vi gick.
Det fick hon ju så klart inte, varpå jag fick med mig inte bara en snorig lillkille, utan en lika snorig, rödgråten flicka, framkallad av besvikelsegråt över vad det kändes som, uteblivet godis.
Benjamin var tapper och uppförde sig väl :).
I hissen ner till bilgaraget hade vi sällskap av två män (ej i sällskap med varandra) i medelålder, utan (medföljande iaf) barn.
Då plötsligt såg jag min prinsessa genom deras ögon, och förstod att de kanske....
inte riktigt..... såg henne på samma sätt som jag ;)
För där stod hon, rödgråten och arg, med ett finger halvvägs uppkört i näsan..
...och inte det minsta lik bilden i mitt huvud, av min fina prinsessa..
..de kanske t.o.m tror att hon är en sån där hemsk unge som äter snorkråkor!!??
Men där tror de isf fel! Där är de drillade sen födseln, mina barn ;)
Så fastän hon "råkar" uppföra sig illa någon gång,
och även misstas för en vidrigt ouppfostrad unge, så är hon ändå min fantastiskt fina flicka
som jag älskar av hela mitt ♥. Och som dessutom vet om det!!
Därför passar Noomis och min favoritsång oss så bra!
Den sjunger vi ofta tillsammans och för varandra.
Den passar också jättebra att sjunga, när man har "bråkat" om något,
och ändå vill visa just........ hur mycket ,som jag tycker om dig!! ♥
Den passar för mig och alla mina fina barn, dessutom ♥
