..att få dygnets timmar att räcka till ens hälften av man behöver hinna med!!
Det är så frustrerande!!
Inte finns här heller någon som har lust att hugga in och ge mig ett handtag... trots att vi är så många som bor på den här adressen.
Eric har under knot underhållit småsyskon och därmed låtit mig besöka tvättstugan, två gånger iaf, för att ladda in en ny omgång tvätt.
Det ÄR otacksamt att vara mamma, men riktigt så här illa ska det väl ändå inte vara!?
Nåt är snett när "alla" tycker att de hjälper till så enormt mycket, här hemma,
medan jag känner mig rätt ensam i det mesta.
Har jag månne Sverigest mest söndercurlade familj??
Ja, om inte, så ligger de garanterat med på tio-i-topp...
För att avreagera mig och för att skingra tankarna tog jag mig an tvättberget som legat och väntat i dagar..
Mission accomplished!!
Jag inte bara strök och vek tvätten, nej jag namnmärkte även plagg som smitit igenom, vid tidigare tillfällen.
På väg till pappsen, på kvällsronden ;) tog jag vägen förbi mammas grav för att se om solcellslamporna jag satt dit fungerade som de skulle. Svårt att se det i dagsljus.. De funkade perfekt! :)
Att fota funkade inte riktigt lika bra, då vi nu inträtt den jobbiga årstiden för att ränna på en kyrkogård, kvällstid.
Höst, mörker, regn, dimma, prasslande löv och slamrande i grindar och gravvårdsutrustning... får mig liksom lite spänd och svår att få att stå helt stilla (sitting target...är lite för skräckfilms-senariolikt för mig)
Nu väntar sängen och stunden för egna tankar...
