Har många gånger funderat på hur man kan bekämpa mobbning och mobbare i skolorna.
Man hör allt oftare om elever som får flytta och byta skola pga att de utsätts för mobbning.
Hörde också på tv härom dagen något som jag alltid hävdat, att de "antimobbning-program" skolorna använder sig av inte fungerar som det är tänkt.
Och då undrar man hur går vi vidare med det??
För vidare måste man ju gå så klart.
Något som man vet fungerar är att jobba med de barn som står vid sidan om. De som tiger och tittar på istället för att ingripa.
Finns det ingen att spela ball och visa sig tuff inför så försvinner själva vinsten i att mobba. Bra det!!
Men jag anser att man måste agera än hårdare och mer kraftfullt!
Tycker att alla svenska skolor skulle upprätta ett gemensamt kontrakt.
Från förskoleklassen och hela vägen upp i gymnasiet där alla föräldrar måste skriva på att om det kommer fram att ens barn bevisligen, upprepade gånger, mobbat, slagit, kränkt eller hånat något annat barn eller vuxen på skolan, och fortsätter att så göra så kommer det barnet att bli avstängt från skolan.
Varför ska de som utsätts tvingas flytta?
Nej se istället till att den som utsätter andra för mobbning får flytta på sig.
Det är inte lätt att tvingas börja om i ny skola och vara tuff och cool efter att man blivit avstängd och utesluten pga att man mobbar... och det är kanske SÅ det SKA vara!!
Jag skulle lätt skriva på något sådant och tror att många föräldrar på så sätt skulle tvingas "lägga sig i mer" , ha koll på sitt barn och aktivt verka för att ens barn uppvisar ett schysst beteende mot andra barn och vuxna.
Trist när föräldrar visar ett "sandlådebeteende" och istället för att lyssna på vad deras barn gjort, ta in informationen och för sitt barn, tala om vilket beteende som är acceptabelt och inte, istället säger:
-Ja, men han/hon då.. Han sa också.. Hon gjorde likadant..
Nu gällde det DITT barn och vad DU kan göra.
Lyssna, reflektera och agera!!
Jag lovar att lyssna och hjälpa mina barn att lära sig vad som är ett schysst sätt och inte!!
Att se sin 7-åring sitta vid köksbordet och hävda att han förtjänar en knytnäve i ögat efter att ha stoppat handen i en killes ryggsäck för att hjälpa honom hitta det han letade efter och stoiskt försöka hålla tårarna tillbaka, tills allt brister och han gråtandes säger att han är rädd för att åka skolbuss, är inte kul!!
Att samma dag få höra att en klasskompis som slagit honom i magen inte kan hjälpa att det gjorde så ont eftersom han inte kan kontrollera sin styrka.. känns heller inte så kul.
Trist också eftersom man vet att, om det inte upphör, så kommer den rena glädjen i att ha klarat sin allra första matteläxa ersättas av oron över ifall man kommer att bli slagen den här dagen med... och skolan blir ångestfylld redan i ettan när den då annars är, kanske, som mest lustfylld.
Hej. Jag är 7 år och kanske inte kan alla sociala regler ännu. Man kanske inte stoppar ner handen i någon annans väska, men det finns andra sätt att lära mig det än att plantera din knytnäve i mitt öga.
Jag har lärt mig hemifrån att man inte slår andra och vet med mig att det är fel.
Att du slår mig kan jag tänkas acceptera, eftersom du är äldre, större och starkare än mig.
Jag grät inte, eller sa till någon vuxen, där har mina föräldrar lite att jobba med!
Idag sa mamma till mig hur viktigt det är att tala om för någon vuxen ifall någon gör mig illa, eller gör mig ledsen.
Jag ska försöka komma ihåg det.
Jag ska också försöka komma ihåg att inte slå andra, för kanske kommer jag tycka att om det är ok att slå mig så är det kanske också ok för mig att slå andra.. fast jag vet att man inte gör så!