Igår när jag som vanligt mötte min fina nybakade skolkille vid skolbussen hände något ovanligt..
När dörren sakta gled upp stod där inte en bubblande glad kille.. nej, istället stod där en osäker, kränkt och ledsen kille som i samma stund han öppnade munnen började storgråta, samtidigt som hans mössa kommer flygandes genom luften från ett säte bak i bussen.
Med i bussen förutom busschauförren, är två tjejer. En från Benjamins förskoleklass och en från ettan.
Benjamin berättar ståendes i dörren med tårarna rinnande nedför kinderna att en av tjejerna slagit honom i magen samtidigt som den andra slet av honom mössan..
Varför undrar jag så klart då?? Vad hände? Och vad var din roll i det hela?
Jo, Benjamin hade stått i vägen och inte flyttat sig tillräckligt snabb då de ville komma förbi bakåt.
Den ena tjejen hade fått "pälskragen" från hans luva i ögat och blivit arg.
Därav slaget och den avryckta mössan.
Jag säger då till tjejerna att komma fram så jag kan prata med dem och höra hur det gått till, enligt dem.
Tjejen från Ettan nekar och har inte gjort någonting trots att det bara var hon som befann sig där, från det håll som mössan kom flygandes ifrån... istället tvingar hon fram sin ett år yngre kusin för att prata med mig..
Kusinen, som jag f.ö känner, är en snäll och lite osäker tjej som bekräftar att det var som Benjamin sagt och att hon slog Benjamin i magen.
Den äldre kusinen ropar bakifrån att ingen gjort nåt och ingen tagit hans mössa.
Hon svarar dessutom ja på min fråga om mössan kommit flygande av sig själv..
Då la jag ner, tog Benjamin i handen och gick hem.
När han snyftande frågade varför de inte bara sagt att han skulle flytta sig... så svarade jag bara.. att det är inte alltid som man gör det smartaste valet... och att det är bra att tänka sig för innan man gör något man kanske sen ångrar.. För ångrar en massa, som man någon gång gjort, det gör väl alla..
Så även tjejen från Benjamins klass som idag bad honom om ursäkt. Gulliga unge.
Hon vinkade som vanligt glatt åt mig idag när jag återigen mötte min son.
Det fick mig att tänka på att vi som föräldrar har en skyldighet att lära våra barn ett trevligt bemötande mot andra och en förmåga att be om ursäkt när vi däri brustit.
För nog inser jag att det nästa gång kan vara min prins som är den som känner ånger och får säga förlåt..
Rödgråten kille ♥
