När jag var i din ålder....
..så brukade jag...
.. gjorde vi...
..så fanns det inga...
Ja en hel massa saker gjorde/kände/brukade vi "då", "för länge sen" och "när vi var små"..
När jag var liten så var jag riktigt ordentligt mörkrädd och brukade skrämma upp inte bara andra, utan kanske mest mig själv med mina fantasier. (även om jag genom att uttala dem högt hade förhoppningen om att det då skulle bli mindre läskigt för mig själv)
Jag hade olika ceremonier för att hantera denna mörkerrädsla.
Tex. så la jag gossedjur på alla sidor av mig själv när jag skulle sova, en nedanför fötterna, en ovanför huvudet och en på var sida, jag lät aldrig fötterna sticka ut under täcket och jag glömde aldrig att kolla under sängen efter allehanda otäckingar.
Då, för länge sen, hade jag trots att ingen sagt så, en övertygelse om att jag, när jag blev "stor" och vuxen,
så skulle allt sådant automatiskt, försvinna och jag skulle orädd gå genom resten av livet...
Nu börjar jag undra... när sjutton skall jag bli vuxen??
Jag är fortfarande rädd ibland... ganska ofta tom.
Rädslorna kanske inte alltid är de samma och sättet att handskas med dem kanske är annorlunda.. men inte blev det som jag trodde då, iaf. Långt därifrån!!
Än idag trivs mina fötter bäst innanför täcket och behöver en hel del övertalning för att våga sig ut, och då endast under ruskigt varma sommardagar.
Jag kanske inte omger mig av gossedjur längre, men likväl av levande sådana i form av gosigt varma barn.
Jag trivs inte riktigt (på natten) att ligga ensam i sängen.
Min fantasi är fortfarande ruskigt livlig och ger mig ofta högre puls än nödvändigt då jag är ensam, ute i mörkret.
Att besöka mammas grav på kyrkogården efter mörkrets inbrott, ensam en höstkväll ger mig helt klart olika känslor.
Värme, kärlek och närhet blandat med spänning och vaksamhet. Tur att det varma tar överhand ♥
Med detta i bagaget så har jag inga problem med att förstå barn rädslor för all sköns olika, kanske inte alltid
rationella, situationer, händelser eller saker.
När Benjamin, som nu ikväll deklarerade att han inte ville sova med sin älskade nalle för att den tappat en arm (efter att kärleksfullt, ha blivit svingad i den tills den plötsligt lossnade) och jag lite försiktigt påpekat (då han frågat mig om jag kunde sy fast den imorrn) att man kunde gosa och sova med en enarmad nalle så köpte jag direkt hans förklaring till varför han inte ville det... och tjatade inte!!
För exakt vem skulle vilja dela kudde och säng med sin värsta mardröm??
Benjamins förklaring till varför han inte ville sova med sin enarmade kompanjon löd nämligen:
-Nej, han liknar en zombie när han bara har en arm! Skulle du vilja sova med en zombie?
Nuff said!!
"Vuxna är också barn, barn som blivit stora. Stora är de utanpå, men inne är de små"
Leif Kristiansson
