Detta skulle kunna visa varför jag inte blir riktigt kry och pigg.
Jörgen hade då tagit med sig nålar, rör och andra nödvändiga attiraljer hem för att kunna ta proverna hemma.
De som känner mig vet att jag hatar att bli stucken och att det ibland kan vara svårt att hitta en åder att sticka i, de liksom slingrar sig så långt in i kroppen de kan för att undvika att bli perforerade.
Jörgen känner mig :) Jag fick lägga mig på soffan.. och så lekte vi doktor... neh jag menar tog proverna!
Vi började med vänsterarmen.
Jag låg och blundade och kände hur "snaran" runt armen drogs åt, hur Jörgen tvättade armvecket och knackade sig runt i jakten på en åder. Trots att han knackade och knäppte i armvecket en bra stund så låg jag tyst och tålmodig.
Efter en stund så känner jag hur det sticker till och nålen försvinner in i min arm.
Det går ett tag i tystnad...sen går det ett tag till..och lite till varpå jag inte kan vara tyst längre utan frågar: -kommer det inget?
-nej, inte längre. Jag fick ett rör men sen måste jag ha kommit åt nålen så den gled ur läge.
Jag undrade då stilla om vi skulle testa andra armen..?
Jo, men det tyckte Jörgen.
Samma procedur igen, samma knackade och tappande för att hitta en åder...
Jag är lika tyst och stilla denna gång med. Till slut sticker Jörgen, men missar.. knack, knack, tapp, tapp återigen.
Jörgen sticker en tredje gång, men även denna gång blir han utan blod.
Han säger att vi får nöja oss med det blod han fick och hoppar in i bilen för att åka till jobbet.
Kvar lämnar han mig med två fjantigt små babyplåster på armarna.
Jag som gillar de där jättetussarna med kraftig tape de brukar smälla på efter att man har blivit utsatt för de förskräckligt obehagliga sticken i armvecken. De betyder trygghet för mig och jag kan koppla av i känslan av att mitt blod inte kommer att läcka ut i smyg när jag inte ser... :)
Han lämnar mig också kvar hemma med en massa funderingar av vad som gick snett??
Jörgen är erkänt duktig att ta dessa prover och jag har nog alltid, vad jag kan minnas iaf lämnat ifrån mig tillräckligt med blod till diverse prover.
Varför gick det inte nu...?
Jag som tom ansträngde mig för att vara tyst och inte fråga en massa om ådror, vinklar och ingångshål...
Den enda frågan som jag inte kunde hålla tillbaka var om han ville att jag skulle ha armen mer hängande nedåt..
Kan denna enda fråga ha fungerat som kemisk kastrering??
Att jag liksom på nåt sätt antogs klanka ner på hans kunnande med den och därför fått honom att tvivla på sig själv och pga det misslyckas med provtagningen..?
Nej, då tror jag mer på att eftersom han känner mig och vet att jag inte kan låta bli att ifrågasätta och komma med förslag på vad man skulle kunna göra annorlunda, så blev han fundersam själv och liksom undrade varför jag inte sa något.
Kanske tom fantiserade han ihop saker jag tänkte, men inte sa, och blev nervös av det..?
Kanske väntade han på den frågan som skulle irriterat honom så till den grad att han bankade in nålj*veln i armen, så blodet sprutade över hela köket...?
Ja, inte vet jag. Men med dessa tankar i huvudet så låg jag lugnt och stilla och sa ingenting.
Eller också fanns där helt enkelt inga ådror att sticka i :).
