Vid nattningen nu ikväll så kom det sig så att Benjamin fick lillesyrran bredvid sig på sin kudde.
Han fick en ömhetsattack och ett behov av att prata av sig...
Han började med:
-Noomi, du är en av oss!
-Du lever i en familj.
-Vi finns här för dig!!
Dessa strofer upprepade han ett par gånger.
Samtidigt som han sa detta så smekte han hennes kind.
Benjamin har precis som vi andra påverkats en hel del av mammas/mormors död.
Han har ett flertal gånger sagt att han efter allt prat om mormor och döden börjat tänka på sin död och känt en oro över den :(
Det ÄR svårt att prata om döden om jag vet egentligen inte vad som är rätt eller fel i dessa samtal.
Jag går på magkänsla och försöker åldersanpassa informationen.
Men jag har iaf sagt till Benjamin att det är långt kvar tills han ska dö, och av det har han blivit lugnad.
Nu ikväll som en del i den bearbetningen kom han i sitt storebror-till-lillasyster-snack att prata om döden:
-Sen ska du dö Noomi.
-Då ska du ligga i kistan.
-Vi kommer att vara jätteledsna men vi finns där för dig.
Noomi liten som hon är, har också påverkats av mormors död och förstår allvaret i ordet död.
Hon upprepar därför med sin allvarligaste röst:
-Sen ska jag dö. -Sen ska jag ligga i kistan.
Hon säger orden om och om igen och Benjamin håller om henne och säger att vi finns där för henne.
Efter ett tag så tröttnar Noomi på att upprepa sig och säger med sin ledsnaste röst:
-Sen ska Mamma Mu dö och ligga i kistan!!
Men då säger storebror:
-Nej, det kommer hon inte!!! För Mamma Mu är en leksak!!
Slutsnackat om döden, för ikväll!! Och skönt är väl det tycker en mamma som saknar sin mamma :(
Glad är jag iaf över mina kloka och fina barn och håller extra hårt om dem i natt <3
