Igår när Mari såg efter honom medan jag var på utvecklingssamtal så lyssnade han inte på vad hon sa utan for fram som en tornado över skolgården.
Allt slutade med att han puttade omkull en yngre kille som blev både rädd och ledsen.
Vid tillsägelse ifrån Mari efter detta så bröt Benjamin ihop totalt och svarade med ilska och hysterisk gråt.
Han drog sig undan och ville vara ifred.
Detta har hänt en gång tidigare då han åkte med Jessie och Millan till Ekerö. Han blir så hysteriskt ledsen och vill inte att någon kommer nära, han vill låsa in sig och aldrig komma fram igen, han vill flytta och bli lämnad ifred.
Jag får honom lugn när det händer men han försöker även stöta bort mig.
Jag mår så dåligt av att se honom så här. Jag lider verkligen av att han mår så dåligt och det skär i mig när han agerar på ett sätt som är så totalt olikt honom och att han vänder ilskan mot sig själv och försöker straffa ut sig själv.
Det är som om han inte känner sig värd att älskas... trots att han verkligen förtjänar det OCH ÄR högst älskad!!!
Jag inser att han får på tok för lite egen tid med mig men det tycks mig omöjligt att hitta den tiden med en överaktiv 1-åring som kräver uppmärksamhet.
Igår efter utvecklingssamtalet då jag nått fram till Benjamin och fått honom iaf lugn så sätter han sig bara helt frankt på en bänk och säger att han vill prata ensam med "pappa Stenen" som är Isac, Eric & Jessies pappa.
Sten som han heter var även han med på utveklingssamtalet och efteråt, på andra sidan skolgården såg Benjamin, Jessie gå tillsammans med sin pappa och kände då ett behov av att även han prata med "pappa Stenen".
Stene gick bort till Benjamin och jag lämnade dem själva sittandes på bänken, pratandes.
Jag väntade borta på parkeringen med Mari och de andra.
Efter ca 7-8 minuter kommer de gåendes mot bilen och Benjamin är lycklig och babblar oavbrutet.
Han lyckas locka Stene att klättra över och under en räcke och fnissar åt honom.
När vi ska åka och Stene gå till sin bil säger Benjamin att "han måste få en kram" av Stene och de fick han.
Stene spänner fast Benjamin i bilstolen och vi åker hem med en glad kille.
Frågan är bara hur länge han kommer att klara sig på den uppmärksamheten, från en kille, "en pappa" ?
På söndag ska min snälla lillebror Emil ta med Benjamin på bio och då får han lite mer "pappatid" och lite ledigt från tråkiga mammor och krävande småttingar.
Hoppas att det vänder snart och att Benjamin återigen blir den glada självsäkra kille han var innan!!!
Idag på apoteket då jag skulle hämta ut lite pulmicort och ventoline till mig själv så pratade Benjamin med apotekaren så där öppet och härligt som bara han kan.
Han förklarade att han minsann inte behövde någon medicin och att han inte var sjuk.
När jag fått min medicin så kom jag på att jag skulle hämta ut lite Levaxin till Eric när jag ändå var där.
Jag säger:
-Jag tänkte hämta ut lite medicin till min son också.
Då hör jag Benjamin säga, kvickt och bestämt, bakom mig:
-Jag är INTE hennes son!!!
:)
Älskade, älskade unge ♥
