Jag känner mig ledsen för deras skull :(
Mamma har ju legat på sjukhus i lite mer än tre veckor nu och hon kämpar på som den fighter hon är.
Hon ligger där för att hon behöver hjälp med smärtlindring och för sjukgymnastik.
Under dessa veckor har hon legat bland människor som är betydligt äldre och i många fall förvirrade och ensamma.
Det gör mig så ont om dessa människor som ligger i sina sängar, är rädda, har ont och känner sig ensamma och övergivna. De ropar på nära och kära och skriker på hjälp. Det riktigt skär i hjärtat :(
Vad som är värst är att se personalen, gång på gång, gå förbi en dörr där det bakom ligger en människa och skriker efter hjälp. De passerar men går inte in :(.
Tänk om det hade varit på ett dagis och personalen gång på gång negligerade ett gråtande barn.
Då hade man som förälder "gått i taket" och tagit sitt barn ut ur den förskolan bums och med det samma!!!
Vad har hänt då vi som vuxna barn inte "går i taket" då våra föräldrar ligger och gråter efter hjälp??
Och varför sitter personalen och fikar i godan ro då det finns patienter som behöver hjälp?
Blir man så blasé att man inte bryr sig? Kan man koppla bort ett rop på hjälp??
Förstår att sjukhuset jag nu besökt under tre veckors tid inte är varken sämre eller bättre än andra sjukhus. Utan det är ett i mängden. Där jobbar säkert en massa supergulliga människor som känner empati och gillar sina jobb.
Men vad har gått snett?? Varför får gamla människor ligga timme efter timme och skrika på hjälp utan att få den?
Jag mådde så dåligt där idag när jag satt bredvid min älskade mammas säng och hörde bakom skärmen hennes rumskompis sucka halvt i sömnen och snyfta efter sin mamma och när farbrorn i rummet tvärsöver oavbrutet ropade på hjälp och ifrågasatte hur man kunde behandla människor så här.
Till sist stod jag inte ut, utan reste på mig och gick in till honom. Jag visste vem han var.
Satte mig bredvid hans säng och höll hans hand. Vi pratade och han berättade att han tyckte det var så obehagligt varmt.
Han bad mig dra ner hans täcke över ryggen och dra upp hans sjukhusrock så han fick svalka sig lite.
Jag gjorde så och öppnade även fönstret för att vädra lite.
Vidare så berättade han att han kände sig så utlämnad och undrade hur man kunde tvingas ligga så där.
Han bad mig ringa hem till hans fru och gav mig hennes nummer. Jag ringde men fick tyvärr inget svar.
Under de 22 minuter jag satt hos honom så ropade han inte på hjälp en enda gång utan kom t.o.m till ro och kunde vila lite.
Så lite som behövs, lite mänskligt sällskap, några tröstade ord och en hand att hålla i...
Kan inte sjukvården bidra med det??????
Denne man är på intet sätt övergiven av familjen. Utan får besök av fru, barn och barnbarn.
Men det är tiden mellan besöken som på något sätt måste kunna göras uthärdlig för dessa patienter!! ♥
