Det enda jag presterat idag är tvättat, hängt tvätt, plockat undan kläder och skor som inte används från hallen, dammsugit, bokat tid med sotaren för besiktning av skorstenen, hämtat på dagis, lagat mat, packat en sopsäck med gamla kläder, diskat, badat barn, sovit middag, bäddat rent i sängen och haft besök av chefen....
Det är första gången som han besökt mig i hemmet...och antagligen sista. Även om han ÄR välkommen tillbaka. Han ringde, artig som han är, innan han kom. Och under en hundradels sekund funderade jag på att ljuga och säga att jag inte skulle vara hemma.
Men för det första så är jag kass på att ljuga och för det andra så skulle han ha med en ledighetsansökan jag behövde fylla i.
Han var medveten om att jag fått en fuktskada och rört till hela huset, men jag kunde ändå inte låta bli att försöka förbereda honom på chocken han skulle få då han kom hit.
Jag berättade att allt jag äger stod på platser där de absolut inte hör hemma, både ute och inne, att det var kaos här.
När han sen ringde igen för vägbeskrivning så sa jag bara åk ner på min gata (för den vet han var den börjar) och kör tills du kommer till ett gult gammalt ruckel där de ser ut som om Taikon bor, där bor jag.
(Obs. Har ingen uppfattning om familjen Taikon, utan använder bara det namnet som en beskrivning av kaos, vilket det namnet för mig, på något sätt, kommit att förknippas med)
Hur som helst så måste vi båda ha samma bild av det namnet.. för hit hittade han på första försöket utan någon ytterligare guidning.
För er som inte har träffat och inte känner min chef så vill jag berätta att han alltid ser fräsch, nyduschad och proper ut. Inte en fläck på honom så långt ögat når. Alltid förberedd och har var sak på sin plats.
Så fort han klev in här så sa jag åt honom att behålla skorna på. Och det var inget han protesterade emot :).
Han klev smidigt runt och över 10 par skor, 15 våtservetter (som Nompan precis tapetserat kösgolvet med), en drös med leksaker och 5 kattungar.
Jag svepte med van hand undan det värsta på köksbordet och gjorde plats för hans mapp med ledighetsansökan och vi slog oss ner på varsin stol.
Han ska ha beröm för att han lyckades se ochockerad och bekväm ut där han satt bland tidningar, dvd-filmer, laptop och nappflaskor...
Vi pratade hastigt om när jag skulle tänkas kunna börja jobba igen och om min fuktskada och hur, när och vem som skulle åtgärda den.
Någonstans där, i samtalet, började hans något fördröjda chockreaktion ge sig till känna..
-Ska du ha kvar alla dessa katter?
-Nej, de ska snart flytta.
-Vad får de att äta?
-All möjlig kattmat.
-Var bajsar de?
-Överallt, ..i köket, i vardagsrummet, där de vill.. (kunde inte låta bli ;)..då såg han sig olustigt omkring..) Nej, de går på låda och bajsar.
Då berättade han om en kvinna han hjälpt med hennes katter, och att hon hade rastgårdar och annat för sina katter...tror att antalet hon hade var 70 stycken... Jag tror jag gav honom en inte allt för härlig flashback.. med mitt kaotiska hem, som fick honom att plötsligt minnas henne...
-Hinner du med allt hemma, städning och så? (Förstår inte vad som fick honom att tänka på det..;) ..här som är så fint nu..)
-Jo'rå det gör jag, om jag inte har vattenläcka eller renoverar nåt eller sysslar med nåt annat jag inte borde. -Tomten då, hinner du med den?
-Jaaaa'rå, det gör jag. (och det gör jag ju, om jag låter barnen sköta sig själva, spänner fast Noomi i vagnen och vi äter middag vid midnatt)
För att bespara min chef omaket att tacka nej och mig själv känslan av att erbjuda en kung att äta från ett stampat jordgolv så avstod jag att bjuda honom på kaffe eller annat...
Så, 25 minuter efter han kommit så åkte han igen... och nu undrar jag.......... hur jag ligger till vid nästa löneförhandling??
Men du, chefen, så illa var det väl ändå inte :D Ha lite överseende med mig.
Det FINNS dem som har det värre...
