Både vidrigt och härligt...

2011-07-01 @ 15:00:58
Allt beror på hur man ser på saker och ting...
Kände mig lite övermodig och sällskapssjuk i den vackra sommarkvällen så jag övertalade Mari att lite fiske vore mys...
Hon var på och hämtade upp oss.

I bilen till Sättra var det lugnt, hämta Maris fiskegrejor och gräva mask funkade...även om det inte stod 3000 maskar på rad för att bli uppgrävda, direkt.. men det var sen vid Storgårdsbryggan som jag började undra vad som var tjusningen med att stå på en brygga i kvällsolen med en förväntansfull kille, ett trassligt metspö och en skrikande Houdini i vagnen!!??
Lägg till att bryggan svajade som en trampolin varje gång man rörde sig och att metreven fastnade i den torra gistna bryggan.

Att man dessutom betedde sig som om man såg en tennismatch i fastplay då man skulle hinna förutse vad som skulle ske först.. att Benjamin ramlande i vattnet, bland alla stora stenar som omger bryggan eller att Noomi slet sig lös...
Ingen njutning i det kan jag säga!!
Bara vidrigt jobbigt.

Testade att ta ormmänniskan i famnen en stund men inte gick det bättre då hon tycktes lyckas fördubbla jordens dragningskraft gånger 100... Ner,ner, ner!!! Skrik, skrik, skrik!!

Mari började tycka att ett psykbryt var nära och packade ner Noomi i sin bärsele och försökte underhålla både henne och Melvin som vaknat...
Det gick väl i 5-10 minuter..lika länge som jag orkade försöka reda ut linan på spöt..

Tog tillbaka den sura bebin och tog henne och vagnen till strandkanten istället.
Hann precis klä av henne för att hon skulle kunna röja runt i sand och vatten då Mari och Benjamin jublade ute på bryggan!! Benjamin hade fått en aborre!!! Sitt livs första omörtiga fisk!! Jiiiipiiie!!!

När firren var uppdragen och avlivad ville Benjamin också plaska i strandkanten.
Mari gav upp sitt fiskande eftersom påsen hon lagt masken i kom seglandes under bryggan.
Den hade tagit tillfället i akt att ge sig av under uppdragandet av fisken..

På hemvägen stannade vi till hos morfar som rensade fisken på en minut.
Så klart måste en kille få smaka på sin första ätbara fisk :) Hemma filéade jag den, panerade och stekte den.
Sen var det dags för Benjamin att provsmaka.

mmmmm... Gott!!
Tummen upp!!

Härligt!! Fisken fick godkänt! Men lite för mycket citronpeppar hade nog mamma haft på..tyckte Benjamin.
Och kanske var det så...för det externa humöret som sett ut så här vid hemkomst..

..var nu åter i orkanläge..och kunde inte förstå varför mamma ägnade mer tid åt en död fisk än åt henne...
Ja, det är inte lätt..alltid...livet.. :S
Men vem har sagt att det ska vara det.
Älskar mina ♥♥♥♥♥ barn ♥♥♥♥♥ över allt annat, men ibland skulle det vara skönt att få sitta själv en stund och bara vara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback