..för denna gång!!
Noah befinner sig nu helt klart i slutskedet av sjukdomen RS, som han för andra gången, inom två månader drabbats svårt av.
Han hostar och snorar ordentligt men luftrören verkar nu transportera mer syre än slem iaf. En klar förbättring!!
Tänk vad snabbt allt kan förändras.
Nog för att han (som ni kunde läsa i mitt tidigare inlägg) haft jobbigt med andningen natten till söndagen men efter ett par rejäla hostattacker så kändes han bättre.. ett tag.
12:20 ringer jag pappa och säger att vi tänkte komma förbi honom och bjuda på lunch.
12:30 ringer vi närakuten i Bromma och bokar första bästa läkartid som visar sig vara kl 16:00.
12:35 beslutar vi oss för att åka in till akuten på AL-barnsjukhus.
12:40 ringer Jörgen 112.
13:07 är vi på plats i helikoptern och lyfter från färjeläget på Adelsö.
Här nere vid färjelägret fick jag ännu en gång bevis på hur snabbt allt kan förändras...
Istället för att helikoptern, direkt, går ner där på kajen, som avtalat, så cirklade den runt vårt hus ett tag.
Jessie som var med i bilen frågade om hon skulle hoppa ur och vifta till sig helikoptern, men Jörgen varnade och sa att de rev upp en massa skit från marken då de landade.
Istället hoppar han själv ur bilen och springer ut på kajen och ställer sig blick stilla med armarna ut som Jesus på korset...
Där blir han ståendes medan helikopter fortsätter att cirkla runt vårt hus... och fortsätter cirkla..
Jessie undrar vad sjutton Jörgen sysslar med där han står orörlig med armarna rakt ut..
Jag som i vanliga fall, med största säkerhet, också skulle ha ifrågasatt ett sådant beteende och nervöst kikat runt ikring mig för att se hur många som eventuellt såg vad han sysslade med, sa helt självklart:
-Det spelar ingen som helst roll vad han gör!
-Så länge som han får helikoptern att landa så kan han stå där utklädd till jultomten vad mig beträffar!!
Ja, så kändes det.. ända tills.. helikoptern upfattat var vi stod.. kom in för landning på rätt ställe... och Jörgen liksom faller ner på knä med armarna lyftade över huvudet istället för att hoppa tillbaka in i bilen igen...!!??
Nej, istället står han där på knä med ögonen slutna och med ett euforiskt leende på läpparna medan jackan fylls av luft och han ser ut som en luftballong på uppåtfärd...
DÅ liksom väser jag där i bilen:
-Vaaa faaaan håller han på med?? Jag smääääällleeeer av!!! Jag döööööör!!!!
Till förväxling likt Jörgen i söndags.. bortsett ifrån att han hade en jacka på sig OCH att han inte blev skjuten!!
Känslan jag fick av att betrakta detta senario fick istället mig att känna... skjut miiiig!!
För att minimera risken av att något skulle se vilka vi var, hoppade jag snabbt ut ur bilen, med Noah dold under en filt, likt Michael Jacksons son, och in i helikoptern...
Jag lyckades nästan helt och hållet bli av med min oro för Noah och började istället sakta inse.. att man kan ta Jörgen ut ur Afghanistan, men man kan inte ta Afghanistan ut ur Jörgen och oroade mig för det istället.. o.O
Med hörselskydden på och med en liten Falck-nalle i famnen jämte Noah så lyfter vi för avfärd mot Solna och Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Snabbare än jag kunnat föreställa mig cirklar vi ner i spiralform... och hur mjukt som helst sätter piloten ned helikoptern på den för detta avsedda plattan på sjukhusets tak.
Dörren öppnas av ambulanssjukvårdaren och där på asfalten väntar en... rullstol!!!???
R U kidding with me???
Skulle inte tro det va!! No way att jag parkerar rumpan i den!! Iaf inte så länge mina ben bär mig!!
Nej, den fick åka tom i ett par meter och parkeras innanför dörrarna.
Vad tror de liksom?? Att tjockisen inte pallar med en promenad med en bebis på armen?? ;)
Det gjorde hon!!
Jag travade på, i snabb takt, bredvid helikopterbesättningen genom hela sjukhuset och fram till akutmottagningen där vi kvickt fick hjälp.
(och ja, jag hann liksom inte fundera på hans outfit innan vi stack..så tröjan som dög att sova i fick plötsligt också duga som en alldeles vanlig pojktröja)
Syrgasen gör sitt jobb och syresättningen vänder uppåt!! :)
Så pass uppåt att en liten kille får energi över till att leka med sin nya nalle.
Iaf ett tag.
Hans ork tryter ganska fort, hans luftrör piper och rosslar och ett RS-prov tas endast för att avgöra på vilken avdelning han ska läggas in.
Provsvaret återkommer och är positivt varpå vi läggs in på avdelning Q82 som avsatt ett par rum för barn med RS-virus.
Vi får dela rum med en pojke som är en dag äldre än Noah och som lagts in dagen före oss.
Första dygnet sover Noah mest hela tiden.
Han är vaken i 10-minuters intervaller och sovandes i någon timme däremellan.
Varannan timme kommer sköterskorna in och kollar temp, syresättning, andning och puls.
De avbrotten känns välkomna för mig som inte kan komma till ro och somna.
Då jag inte får lämna rummet med Noah och heller inte kan lämna honom ensam i sängen så får jag lite av "ett djur-i burkänsla" som förstärks av att bebisen i sängen mitt emot har båda sina föräldrar med sig och att jag hör dem säga saker som:
-Jag går ut på en liten promenad en stund.
-Jag knallar iväg och handlar lite.
Därför är smset jag får av Jessie på måndagskvällen mycket välkommet!
Hon skriver att hon kommer och sover hos mig och Noah natt nummer två :)
När hon kom så blev jag plötsligt inte så instängd längre, även om jag inte går längre än till kafeterian för att handla mat.
Noah sover mycket den dagen med..
Men orkar då och då leka en liten stund..
Innan han somnar och sover lite till..
Efter frukosten...
...och en liten sovstund, samtidigt som rumskompisen, så orkar de två killarna sen leka lite på eftermiddagen..
Så härligt att se!!! :)
Doktorn som frestat med en eventuell permis tidigare under förmiddagen återkommer... och ger oss mammor samma glädjande besked.
Vi får åka hem på permis!!!
Och om det funkar bra hemma, så skall vi ringa morgonen efter för att skrivas ut!!
För oss gick det vägen!! Noah skrivs ut på onsdag morgon :)
Nu på torsdag kväll känns killen pigg och full av bus ♥
