Ibland när jag tittar på mina barn, speciellt de små, så känner jag mig livrädd.
För de stora med.
Men inte längre på samma sätt, då det är allt för sent för att gå tillbaka, göra om och göra rätt.
Livrädd för det enorma ansvar jag tagit på mig, inte bara en, utan sex gånger då jag gett liv åt världens finaste.
Tankarna svindlar.
Vem har sagt att jag är mogen nog för att ge dessa sex personer en bra början, en stadig grund att stå på..?
Kommer jag att kunna lotsa mina barn genom svårigheter och förse dem med de rätta verktygen, de behöver för att kunna bli lyckligt normalfungerande vuxna, utan allt för mycket skit i bagaget..?
Vilka neuroser kommer jag må hända, ofrivilligt, att bjucka dem på?
Hur kommer deras bild av en lycklig familj att se ut?
Vad har jag planterat för relationsmönster, som de omedvetet kommer att harva runt i?
Hur har vår tidiga anknytning sett ut.. och hur viktig är den egentligen?
Kan den vara så pass avgörande som det sägs i psykologiböckerna?
Då borde det vara safe.. för knyta an till mina små har aldrig varit ett problem, inte heller att älska dem till månen och tillbaka.
Men det där med relationer har varit en trasslig härva, bitvis, för mig.
Inte så att jag har haft tjogtals med relationer att sabba barnens framtida lycka med.
Nej en relation med de tre äldstas pappa och en nuvarande med de tre yngstas.
Problemet är väl kanske mer att jag på något sätt lämnas ensam med ansvar för uppfostran och förpassas till att bli den allsmäktige vuxne förebilden som ska ro båten med alla försvarslösa barnen i land..
OCH då återkommer jag till frågan:
-Vem har sagt att jag är mogen nog för ett sådant ansvar och hur kommer det att gå??
Är jag en tillräckligt god förebild?
Dessa funderingar skrämmer skiten ur mig och ger mig en klump i magen när jag tittar på mina 6 underbaringar och inser att om jag inte lyckas med mitt föräldrauppdrag... så ges inga andra chanser eller omtagningar...
