... i händerna på andra måste vara det värsta som finns :(
Jag vet att jag anses vara
en sjåpig hönsmamma av vissa (eller vad säger du Mari? ;)) och visst ligger det sanning i det påståendet. Jag har svårt att slappna av och släppa kontroll och ansvar för barnen på någon annan.
OCH??
Vad då??
Vem skulle kunna ta hand om dem bättre än mig? ;)
Vem känner dem innan och utan, och vet utan att fråga hur de vill ha det?
Ingen.
Men visst skulle vare sig dem eller jag dö av att jag slappnade av och lät någon annan ta över ibland.
Idag är Benjamin hos tandläkaren för att dra ut en kindtand som har en spricka i sig som inte går att laga.
Så inatt kom mardrömmarna hos mig som ett brev på posten.
Jag drömde att jag, Benjamin, Noomi och Noah var instängda i en enorm husbil i tre våningar tillsammans med en massa ungdomar som ville döda oss.
Vi hade låst in oss på mellanplanet och de gjorde allt för att ta sig in till oss för att döda oss.
Jag binder fast Noah på ryggen och smiter osedd ut med Noomi i handen för att hon behöver kissa.
Benjamin vill inte följa med utan väljer att sitta kvar ensam vid tv'n (visst låter det som ett helt normalt agerande...? Nää, men nu är det en dröm)
Jag går, och plötsligt står jag utanför husbilen med både Noomi & Noah på ryggen.
En bit bort står Benjamin omringad av de mordiska ungdomarna som håller på att slita av honom kläderna.
I drömmen ser jag mig själv börja smyga bort från husbilen..
..och DÅ skriker mitt hela väsen NEJ och jag vaknar med ett ryck.
Jag kryper närmare Benjamin som sover lugnt bredvid mig och framkallar drömmen igen och tvingar fram en annan utgång..
..nämligen den att jag får syn på ringen med ungomar runt min älskade unge och jag springer skrikande fram med de små på ryggen och en golfklubba i handen som jag svingar i huvudet på ungdomarna så att de som vågar stå kvar, snart ligger huvudlösa på marken.
Tar min prins i handen och springer i skydd av mörkret ner till vattnet där jag placerar oss alla fyra i en roddbåt som jag tyst och försiktigt ror ut på sjön med.
Vi blir så klart upptäckta och snart jagas vi av de mordiska ungdomarna, som även de tar sig fram i roddbåtar.
Lika självklart är att de knappar in.. det skulle ju inte vara en mardröm annars.
Då kommer räddningshelikoptern som jag vetat var på väg..
Hur jag visste det? Ingen aning! Det är ju en dröm..
Helikoptern firar ner en kille i sele för att dra upp oss.
Han vill dra upp mig med de små på ryggen först...vilket återigen skulle innebära att Benjamin blev ensamt utsatt, men jag vägrar.
Jag ber Benjamin hålla sig fast vid mig och så håller jag om honom det hårdaste jag kan jag med.
Vi lyckas hålla fast vid varandra och kunde på så sätt hissas (så klart) i säkerhet i sista sekunden.
Och där borde drömmen ha tagit slut..?
Nja, jag kunde inte låta bli att unna mig en natt på ett lyxhotell med barnen först, innan jag vaknade... :)
Självklart så plågas jag av denna dröm pga att jag ska låta Jörgen vara den som tar Benjamin till tandläkaren, vara den som står där lyhörd och kan känna in vad vår prins behöver.
Kunna vara en trygg och närvarande vuxen helt enkelt.
Detta ska jag känna mig tillfreds med, och DET är svårt för mig!!
Att luta mig tillbaka och låta honom sköta det. Detta av många olika anledningar.
Men eftersom jag ammar och inte har körkort så fick det bli så här.
Och vem önskar sitt barn ett besök hos tandläkaren med lugnande medel, bedövning, tång och blod..?
Stackars tandläkaren har fått svara på 100 frågor inför detta besök :)
Varför gör du si och varför gör du så? Hur? Var? Varför? När? Om? Osv, osv.
Vid ett tillfälle blev hon lite stött men det skiter jag fullkomligt i.
Jag ska vara insatt till 100% för att kunna förbereda min prins och förmedla kunskap som leder till trygghet.
Allt gick bra och nu är Jörgen på väg hem med en liten groggy kille.
Min modiga kille ♥
Vad som hände med Noomi under tiden får ni veta sen... Lilla gumman :(
